Dagen jag fick min cancerdiagnos.
Fem år sedan jag satte mig på sätet i den blåa bussen och åkte till Sjukhuset.
Fem år sedan jag kom in i rummet för att göra ultraljud på min mage.
Jag satt i väntrummet, läkaren öppnade den stora dörren, ropade upp mig. Jag kom fram, han tittade på min mage och frågade direkt hur länge jag gått så. I nästan TRE år hade jag sökt hjälp utan att bli tagen på allvar!
När jag låg där på britsen skakade han bara på huvudet, han frågade vilken vårdcentral jag sökt hjälp på "Hentorp" han skakade på huvudet med en lätt suck.
Jag fick gå ut i väntrummet igen, en minut senare kom en sköterska, vi gick åt sidan. stod i en tom korridor. "Vi måste ta dig till akuten" Jag förstod det sa jag, jag har väntat så jävla länge på att få hjälp. Hon berättade att jag hade vätska i buken. Det visste jag också. "Du har väldigt mycket vätska" hon var väldigt allvarlig.
Hon följde mig till ett rum på akuten där vi genast mötte upp en annan syster. hon var lika allvarlig. Hon sa till mig att jag skulle vidare till en annan avdelning för vidare undersökning, men jag fick inte gå dit ensam, jag var tvungen att ringa någon som kom till sjukhuset direkt. Det brast för mig, jag förstod direkt, jag kunde inte sluta gråta, jag hade panik. Jag hade ingen att ringa "Du måste ha nån?" Nä, jag hade ingen att ringa, den ända jag kunde ringa var min kille men han jobbar ju! Han kan ju inte lämna jobbet och åka 16 mil hit! Jag fixar det här själv! Jag fixar alltid allt själv! Nej, dom stod på sig, min kille skulle komma!
Jag ringde honom och sa med gråten i halsen att han var tvungen att komma. Jag hörde hans panik, han undrade varför, men jag hade inget svar att ge..., fast jag förstod!
Jag låg ensam i rummet på britsen i trettio minuter, sköterskan kom in och sa vart jag skulle infinna mig 40 minuter senare.
Jag torkade mina tårar och lämnade rummet, jag kommer ihåg känslan. Jag var alldeles tom i kroppen, det susade i mitt huvud, jag kunde inte se klart, allt var suddigt och som i en dröm.
Jag visste inte vart jag gick, jag hittade inte ut. Jag irrade runt, kom till en toalett, i panik gick jag in, satte mig på toalocket och bara grät, grät hysteriskt. Min kille ringde i samma stund, frågade igen vad som händer. Men jag vet ju fortfarande inte.
Jag badar ansiktet i kallt vatten. Jag försöker andas, andas och tänka på något annat. Efter att ha virrat runt flera varv kommer jag tillslut fram till entren och sätter mig, jag känner att jag måste sitta där och titta på folk, annars kommer det brista igen.
Precis i tid hinner min kille fram, vi går upp till avdelningen och jag får göra en läkarundersökning.
Efter undersökningen säger läkaren orden
"Det ser verkligen inte bra ut! Det behöver inte vara cancer MEN!" Efter hans MEN hörde jag inget mer, jag var helt borta, stirra i golvet och hörde ingenting.
Jag vet inte hur jag ska reagera, hur jag ska tänka!
På ett sätt är jag så lättad att äntligen efter alla år med smärtor oro och illamående få hjälp! Men att ha gått med cancer så länge! Hur ska jag kunna övervinna den?
Sen fick jag ett eget rum, med två sängar som blev en dubbelsäng. min kille sov med mig på sjuhuset i en vecka.
senare tömdes min buk på 7,5 liter vätska.
Tidig morgon den 5 februari på Sahlgrenska opererades över 100 cystor och tumörer bort i min buk.
Kan ni förstå hur sjukt det är att dom gång på gång kunde säga att det inte var något fel på mig?
