Operationsdagen!
Operationsdagen för fem år sedan var idag.
Jag minns att en sjuksyster kom in med operationsstrumpor och en vit operationsnattlinne med öppen rygg.
Hon bad mig gå på toaletten, lägga in alla mina saker i skåpet och byta om.
Jag gick på toa och skyndade mig att skicka ett sms till min kille "Det är dags nu, jag älskar dig vi hörs om några timmar!"
Det jobbigaste var att jag var tvungen att ta av mig min guldkedja med mitt guldhjärta jag hade fått av min kille. Jag hade inte tagit av mig det en ända gång sedan jag fick det!
Jag var lite ledsen för att jag inte hann få något svar tillbaka, allt gick så fort. Jag låg där i min säng och frös medans jag rullade iväg i korridoren ner i hissen och in till narkosrummet.
Jag fick ligga där mellan några skynken i en evighet, för mig kändes det som en evighet.
När jag tillslut blev inrullad till operationssalen möttes jag av säkert fem personer som hälsade på mig, tog i mina händer och klappade mig på kinderna.
Ganska snabbt fick jag syrgas och sömnmedlet insprutat i min arm "tänk på nåt härligt nu, nu somnar du snart"
Jag vaknar upp sent på kvällen. Jag ser en kvinna böjer sig över mig, hon ta i min hand och ropar till en annan "hon vaknar nu" Jag känner svullnaden och smärtan i magen. Jag vill fortsätta sova men sjuksystern säger till mig att jag måste hålla mig vaken nu, klockan är mycket och jag måste piggna till innan dom kan köra upp mig till min avdelning igen.
Jag ligger där, jag känner mig tom, jag fryser.
Efter ett par timmar kommer en av mina operationsläkare ner. Hon tar min hand och frågar om han ska ringa min mamma. Jag vill gärna att han ringer min kille, men läkaren tyckte han skulle ringa min mamma som i sin tur får ringa min kille. Jag säger att det är okej.
Operationen hade tagit ungefär 5,5 timmar. Två läkare som hade öppnat min buk från naveln och ner hade skurit bort över 100 tumörer och cystor (men det sa han till mig efter ytterligare några operationer)
Dom tar bort min syrgas efter ett tag, men den åter på efter någon minut igen när det börjar pipa om manskinen som står bredvid mig.
Efter några timmar får dom ändå köra upp mig på mitt rum, det är bara jag kvar i uppvaket då, ändå var jag den första operationen den dagen.
Det ända jag kan tänka på nu är att jag vill prata med min kille! Jag vet hur orolig han är.
Jag kommer upp på rummet och ringer min kille, jag är så drogad så jag har svårt att prata. Men han blev lättad över att höra att jag var vaken efter så många timmar av oro!
Sen minns ja inte mer av den kvällen.
