Inskriven för operation.
Ännu en återblick till året 2009.
Närmare bestämt 4 februari 2009.
Tidig morgon sätter jag mig i passagerarsätet i bilen. Min kille kör.
Vi åker till Sahlgrenska, idag ska jag skrivas in.
Vi stegar upp till avdelningen, anmäler mig till en sjuksköterska som ber mig sitta ner i fikarummet. Där sitter fem äldre kvinnor.., och sedan jag på ganska nyligen 26 år..
Efter någon kvart ropas jag upp av en sköterska, hon säger inte så mycket. Jag får mäta mig, väga mig, ta några rör blod från armen. Hon frågar om jag har opererat mig förut.
"Halsen har jag opererat, halsmandlarna och en stor halsböld som höll på att kväva mig när jag var 17 år".
Jag får gå ut och sätta mig i soffan igen.
Efter någon halvtimme kommer en man och ropar upp mig, vi går in i ett undersökningsrum. Vi sätter oss vid skrivbordet och han tittar allvarligt på mig.
"Vi tänkte att vi tar dig först ut imorgon, du är den största operationen, det kommer ta tid vi vill ta tag i det direkt"
Jag har i det här läget inte riktigt förstått hur stort det här kommer att bli. Jag skriver på ett papper där jag godkänner att organ och annat som tas bort under operation får användas för forskning! Förstår inte hur det inte kan vara en självklarhet för alla!
Jag får åter igen gå ut och sätta mig i soffan.
Nu kan jag inte längre hålla tillbaka mina tårar. En sjuksyster tar med mig och min kille ut i korridoren. "Vi ska fixa en säng till dig direkt så du slipper sitta där med alla andra"
Jag får en säng vid fönstret, det är två kvinnor till i rummet. Jag får ett skåp, lägger in min väska. Jag och min kille sätter oss på sängen, han håller om mig och tårarna slutar tillslut rinna längst mina kinder.
efter ett tag blir vi tillsagda att gå ner till narkosen.
vi går ner en trappa och sätter oss i väntrummet, jag vet att vi sitter skojar lite sådär som vi brukar, jag minns inte om vad.
En kvinna på 40 år ropar upp mig, jag går fram till henne beredd att hälsa och ta i hand men hon ger mig en kram, en hård varm kram.
Hon håller om mig till orden "Vi ska fixa det här!, vi måste fixa det här!"
där brister det! Där och då förstår jag allvaret! Vi diskuterar narkos och vad jag ska få för smärtlindring. Och eftersom jag har en blödarsjuka blev det inte mycket smärtlindring.
Efter att vi är klara hos narkosen går jag åter upp till min säng. Klockan har blivit ganska mycket nu. En sköterska frågar om jag vill ha mat eller jag och min kille ska gå och äta något tillsammans. Vi är ganska snabba med att besluta oss för att åka till avenyn och äta. Grillat kött, klyftpotatis och bearnaisesås.
Vi traskar runt lite och åker sedan till Gothia Towers tar hissen upp till heaven 23.
Min kille beställer en kaffe och jag en stor kopp med te. Vi blickar ut över Göteborg, känner på något sett ett oerhört lugn, men jag vill inte tillbaka, jag vill verkligen inte tillbaka till sjukhuset.
Men jag måste få det här gjort, jag måste bli frisk!
Vi åker tillbaka till sjukhuset, vi går in och sätter oss på min säng, jag gråter, min kille håller om mig, han pussar mig på pannan och säger att han måste åka.
Det var så jobbigt att se honom gå! Jag tror inte ens han hann utanför sjukhuset innan jag fick ett sms "Älskar dig, sov nu"
Jag kröp ner under filten i min hårda säng, tillslut grät jag mig till sömns.
